01 Toimiva arki ryhmään - yleinen tuki toimimaan
24 min
Pitäjänmäen peruskoulun erityisopettaja Tuula Iivanainen ja ruotsinopettaja Ulla Winter kertovat hyvistä yleisen tuen toimintatavoistaan. Jaksossa keskustellaan siitä, miten yleisellä tuella edistetään koko ryhmän oppimista ja hyvinvointia.
Lisätietoa aiheesta löytyy Helsingin kaupungin työntekijöille Opehuoneesta, Kaikille sopiva lähikoulu -sivustolta. Tutustuthan esimerkiksi Toimiva arki ryhmään! -pedagoginen työkalupakki säätelyn haasteisiin -materiaaliin.
Tekstivastine:
[äänite alkaa]
Puhuja 1: Moi! Mä olen Laura Hovila.
Puhuja 2: Ja mä olen Leni Pennanen.
Puhuja 1: Tämä on Toimivat tavat opinpolulla -podcast. Tässä podcastissa jaetaan esi- ja perusopetuksen hyviä käytänteitä inklusiivisen toimintakulttuurin ja oppijan sujuvan opinpolun tueksi.
Puhuja 2: Joka jaksossa Helsingin kaupungin esi- ja perusopetuksen timanttiset ammattilaiset kertovat, millaisia toimivia tapoja heillä on arjessaan kaikkien oppijoiden kanssa.
Puhuja 1: Saat joka jaksosta konkreettisia keinoja työsi tueksi.
Puhuja 2: Tervetuloa toimivien tapojen opinpolulle!
Puhuja 1: Moi Leni!
Puhuja 2: Moi Laura!
Puhuja 1: Tänään ollaankin yleisen tuen ja ryhmän toimivan arjen äärellä.
Puhuja 2: Joo. Pitäjänmäen peruskoulun opettajat Tuula Iivanainen ja Ulla Winter kertovat, miten he ovat rakentaneet toimivaa arkea ryhmään yleisen tuen keinoilla.
Puhuja 1: Yleinen tuki on kuitenkin se ensimmäinen keino vastata oppijoiden tuen tarpeeseen.
Puhuja 2: Se on sitä varhaisen vaiheen tukea, joka koskettaa sekä koko ryhmää että yksittäisiä oppijoita.
Puhuja 1: Tähän liittyen tullaan kuulemaan Tuulan ja Ullan omista hyvistä toimintatavoista, joilla he koko sitä ryhmää tukevat.
Puhuja 2: Joo ja, lisäksi Tuula ja Ulla kertovat siitä yhteistyöstään ja mitä se tarvitsee onnistuakseen.
Puhuja 1: Toimivaan arkeenhan kuitenkin tarvitaan henkilöstön välistä yhteistyötä.
Puhuja 2: Just näin, ja myöskin oppijoiden osallisuutta unohtamatta.
Puhuja 1: Kyllä. Jakson lopussa kuullaan myös, mitä Tuula ja Ulla ovat vastanneet meidän vieraskirjaamme. He kertovat, missä ovat onnistuneet hiljattain työssään.
Puhuja 2: Tervetuloa mukaan!
Puhuja 1: Tänään me olemme Pitäjänmäen peruskoulussa. Minun seuranani on täällä erityisopettaja Tuula Iivanainen.
Puhuja 3: Moikka.
Puhuja 1: Ja ruotsin kielen aineenopettaja Ulla Winter.
Puhuja 4: Moi moi.
Puhuja 1: Olemme keskustelemassa yleisestä tuesta ja ryhmän toimivasta arjesta, että mistä se oikein muodostuu. Kiitos, että saimme tulla tänne Pitskuun vierailemaan ja tervetuloa podcastiin.
Puhuja 3: Kiitos, kun saimme tulla.
Puhuja 4: Kiitos.
Puhuja 1: Minä kävin vähän vakoilemassa teidän koulunne nettisivuja tässä, ennen kuin tänne tulimme, Pitsku on minulle ennestään tuntematon koulu. Siellä puhuttiin Hyvää mieltä Pitskussa -ohjelmasta, niin osaatteko te siitä kertoa. Tuula ainakin heti siellä nyökkäilee... että mikä se semmoinen Hyvää mieltä Pitskussa -ohjelma on.
Puhuja 3: Joo, me tosiaan harjoittelemme tämmöisiä tunne- ja vuorovaikutustaitoja oppilaiden kanssa ja pidetään niitä mielessä, että miten niitä voisi saada niitä tunne- ja vuorovaikutustaitoja tähän meidän arkeemme paremmin. Teemoja ovat esimerkiksi yhteisöllisyys, itsetuntemus, yleensä tunnetaidot ja kaveritaidot. Esimerkiksi tämmöisiä teemoja.
Puhuja 1: Tärkeitä teemoja, jotka, niin kuin sanoitkin, pidetään mielessä. Tunne- ja vuorovaikutustaidot, eiväthän ne mitään ole asioita, mitä vain silloin tällöin harjoitellaan, vaan sehän on sitä, mitä koko ajan tehdään täällä koulussa, ja tietysti muuallakin, mutta kaikki aikuiset ja kaikki lapset ja nuorethan niitä koko ajan harjoittelevat.
Puhuja 3: Kyllä ja se on tarkoitus just, että se olisi läpäisynä, pitkin lukuvuotta olisi näitä, että ne otettaisiin semmoiseen aktiiviseen käyttöön, ja jokainen oppilas pitäisi niitä mielessä silloin, kun tulee näitä erilaisia kohtaamisia luokassa, erilaisissa tilanteissa, välitunneilla, käytävillä.
Puhuja 4: Opettaja muistuttaa aina luokassakin, kun tulee näitä, niin muistuttaa, että miten puhutaan kaverille ja miten selvitellään konflikteja ja muuta.
Puhuja 1: Te toimitte molemmat, Ulla ja Tuula, yläkoulun opettajina. Kerrotteko pikkaisen teidän yhteistyöstänne, että miten se on oikein saanut alkunsa?
Puhuja 4: Mikäköhän on ollut ensimmäinen kohtaaminen?
Puhuja 3: Niin, totta. Nyt pitää vähän muistella. Varmaan silloin, kun laaja-alainen lähti jo miettimään, että ketkä hyötyisivät siitä laaja-alaisen tuesta. Sitten me olemme jotenkin varmaan kohdanneet siinä, ja sitten sinä tietysti aineenopettajana mietit, että ketä oppilaista hyödyttäisi tämä meidän yhteistyömme, niin...
Puhuja 4: Se varmaan, olemme miettineet yhdessä, ja minä olen katsonut niitä ryhmiä, jotka eniten hyötyisivät sitten sinun läsnäolostasi. Ja siitä pikkuhiljaa sitten, meillä toimii hyvin tämä yhteistyö.
Puhuja 3: Todella, lähti ihan saman tien sellain sama sävel.
Puhuja 4: Ehkä meillä kemiat ovat sillai, toimivat aika hyvin yhteen ja yhteistyö on sillai helppoa.
Puhuja 3: Kyllä.
Puhuja 1: Mitä se erityisopettajan ja aineenopettajan yhteistyö tarvitsee, että se onnistuu? Mitä se vaatii? Te kuvasitte, että teillä kemiat kohtaavat, niin se varmaan edesauttaa sitä, että tullaan hyvin juttuun, mutta mitä muuta tulee mieleen?
Puhuja 4: Kyllä se on varmaan semmoinen joustavuus molemmin puolin ehkä, mitä se vaatii.
Puhuja 3: Kyllä, joo.
Puhuja 4: Että kun tämä on vähän tämmöistä hektistä, että lennosta vaihto ja ohje ja muistutus ja tämä arki on niin jotenkin semmoista nopeatempoista, niin just semmoista, että täytyy koko ajan joustaa puolin ja toisin.
Puhuja 3: Kyllä, just niin kuin sanoit, niin lennossa tehdään asioita, ja sitten me olemme molemmat kokeneita opettajia, niin sekin auttaa, sekin auttaa tässä työssä hyvin näkemään, ja sinullahan on hurjan hyvä näkemys siitä. Sinä näet jo heti, että kuka oppilas mahdollisesti hyötyy semmoisesta tarkemmasta, yksilökohtaisemmasta tuesta. Ja sitten meidän ei tarvitse ehkä enää keskustella niistä käytänteistä. Meille on aika selvää sitten, että joko vetäydymme sitten joidenkin oppilaiden kanssa tekemään jotain asioita käytävän puolelle tai sitten siellä luokassa, miten tapahtuu se sama-aikaisopetus.
Puhuja 4: Joo se toimii niin kuin siinä luokkatilanteessakin aika hyvin. Vähän sillai, aina katse siellä, katse täällä sanattomasti, että välillä tulemme siihen koko luokan kanssa ja sitten välillä ns. käytävässä jonkun yksittäisen tai muutaman oppilaan kanssa. Vähän just ehkä riippuen myös siitä tilanteesta, että ketä on paikalla ja mikä sen hetkinen tilanne on, tai tunnelma oppilailla ja mitä se tilanne tarvitsee.
Puhuja 3: Joo ja me molemmathan toimimme hurjan sensitiivisesti oppilasta kohtaan, että me luemme, jo vähän ehkä ennakoidaankin niitä tilanteita, että milloin on hyvä ehkä ohjata oppilasta tietyissä tilanteissa, ja sitten myös, että jonkun verran tiettyjen ryhmien kanssa on jo se, että mietitään ne struktuurit, tai kaikkien luokkien kanssa. Sinulla on hyvä se, kun sinulla on selkeä struktuuri aina tuntien alussa, niin minunkin on helppo sitten nähdä siitä, että aha, nämä ovat nyt ne asiat mihin me tällä tunnilla keskitymme, ja ennen kaikkea sille oppilaalle, että oppilas pystyy fokusoimaan sitten kullakin hetkellä niihin opittaviin asioihin, että sinun oppitunneillasi se noudattaa semmoista hyvää selkeää kaavaa, niin myös se oppilas, joka ei ehkä, se tarkkaavuus ei ehkä aina kohdistu oikeisiin asioihin, niin siinä vaiheessa minä sitten tulen ehkä sitä itsesäätelyä ja yksilökohtaisemmin opastamaan näissä tilanteissa niitä oppilaita.
Puhuja 1: Joo, te kuvasittekin hyvin kattavasti, että mitä te teette siellä oppitunneilla käytännössä. Minä olisin sitä teiltä kysynyt seuraavaksi, että miltä se näyttää se teidän työskentelynne siellä sama-aikaisopetuksessa, niin tässähän se tuli jo hyvin, että se on sitä niin kuin yhdessä koko ryhmän kanssa tai sitten tarpeen vaatiessa sieltä lähdetään johonkin toiseen tilaan osan oppilaista kanssa. Ja hyvin joustavasti sitä te toitte kyllä esille, että sehän on joustavaa.
Puhuja 3: Joo, ja onhan se aina oppilaallekin, kun Ulla hyvin valmistelee ne oppitunnit, niin se on oppilaallekin selkeätä, että oppilas tietää jo, että mitä tällä tunnilla tulee tapahtumaan. Harvemminhan ne oppitunnit menevät just niin kuin on suunnitellut.
Puhuja 4: Aina on niitä...
Puhuja 3: Aina on muuttuvia tekijöitä siellä. Ja yleensä ne oppilaat tuovat ne muuttuvat tekijät tullessaan.
Puhuja 4: Semmoinen, minä olen Tuula saanut sinulta itse asiassa vinkin. Minä kirjoitan joka oppitunnin alussa ylös taululle sen meidän tuntimme ohjelman. Ja joskus on käynyt niinkin, että vaikka Tuula ei ole paikalla, niin tämmöinen oppilas, joka ei pysty aina itse, hän tiedostaa, että hän ei nyt pysty keskittymään tunnilla siellä luokassa, niin sitten minä olen antanut luvan lähteä käytävään tekemään itse, niin hän ottaa valokuvan siitä ohjelmasta ja hän lähtee sen mukaan tekemään töitä sitten käytävälle. Tämä on useamman kerran toiminut kyllä tosi hyvin.
Puhuja 3: Hyvä. Ja minä peräänkuulutan semmoista tavoitteellisuutta, että oppilas ottaa itselleen oppitunneilla sen yhden, kahden tavoitteen, mihin tarkentuu sitten ne opittavat asiat, siinä tapauksessa, jos on niitä oppimisen vaikeuksia. Että ei ihan kokonaan, koko pakettia tarvitse ottaa kerralla, mutta oppilas saa semmoisen onnistumisen kokemuksen. Ja vahvistuu sitten se käsitys oppilaalle itse oppijana. Ja vahvistuvat myös ne sisällöt ja ne taidot tätä kautta. Että se oppiminen tavallaan tapahtuu oikeasti siellä oppilaan päässä. Ei niinkään se, että me opettajana kaadamme sen oppimisen siihen oppilaan päähän, vaan se oppilas itse miettii, pohtii.
Puhuja 1: Joo, kyllä. Ja juuri tuo esimerkki, minkä Ulla äsken antoi siitä, miten se, että sinä strukturoit siellä sinun opetustasi, eli olet tehnyt vaikka sen näkyväksi sen oppitunnin rakenteen ja mitä tässä tulee tapahtumaan, niin sittenhän se on mennyt teillä juuri jo oppilaille niin, että he itsenäisesti pystyvät jo sen ottamaan sieltä, kuvan siitä ja sen avulla tekemään, siellä ei tarvitse olla opettajan enää kertomassa välttämättä, että nyt tämän mukaan edetään ja tämä on nyt se, mitä me teemme, vaan heille on jo nyt muodostunut se käsitys, koska se on siellä aina, että no niin, minä voin jo itse katsoa, että mitä tulee tapahtumaan, ja lähteä etenemään sen mukaan.
Puhuja 4: Kyllä, oppilaat, he välillä itse kysyvät, että ope, miksi tuolla ei ole sitä ohjelmaa. Joskus saattaa käydä niin, että en ole ehtinyt kirjoittaa tai en ole muistanut kirjoittaa sitä ohjelmaa sinne taululle, niin sitä perään kyllä kysellään. Se auttaa semmoisiakin oppilaita, joilla ei ole muuten ehkä mitään haasteita, onhan se selkeämpää oppitunnilla, kun tietää, mitä tulee tapahtumaan seuraavan 45 minuutin aikana.
Puhuja 1: Kyllä, ja juuri tuo, että ne eivät ole pelkästään keinoja heille, joilla on sitten jotain sitä vahvempaa tuen tarvetta, vaan nämä hyödyttävät ihan meidän kaikkia oppilaitamme. Nyt on kuvattu tätä strukturointia, siitä puhuttu, niin mitä muita keinoja teillä on siellä oppitunneilla käytössä?
Puhuja 3: No ihan nämä perinteiset eriyttämiset. Se on se, ja sitten tietenkin vertaisoppiminen, vertaistuki ja sitten miten oppilas sijoittuu, mikä on se sosiaalimuoto siellä luokassa. Niitähän aika ajoin, me Ullan kanssakin keskustelemme tästä, että mikä on se optimaalisin istumajärjestys. Näissä tilanteissahan myös oppilas itse voi vaikuttaa siihen, voi esittää toiveita.
Puhuja 4: Kyllä, välillä ihan kyselenkin jakson päätteeksi tai vuoden päätteeksi, että mikä on toive, ja ne välillä sitten pystytään toteuttamaan. Sitten just tämä veto-oikeus opettajalle, että missä kenenkin on hyvä istua. Myös sen takia, että vaikka kun kielissä tehdään paljon yhteistyötä, tai jotain tämmöisiä suullisia tehtäviä, niin on vieressä joku kaveri, jonka kanssa on suurin piirtein samalla tasolla, että jokainen saa semmoista vähän haastetta itsellensä.
Puhuja 3: Sitten toki eriyttäminen tapahtuu, että sitten ehkä enemmän sitä alaspäin eriyttämistä, että karsitaan niitä tehtäviä. Saatetaan käyttää värikoodeja, että jos meillä on Classroom-tehtäviä, niin siellä oppilaat tietävät, että tietyn väriset tehtävät ovat hänelle, ja me emme halua mitenkään alleviivata sitä, että joku saa vähemmän tehtäviä, mutta lähinnä yritetään varmistaa se, että se on riittävää se oppiminen ja sitä oppimista oikeasti tapahtuisi.
Puhuja 1: Eli tuommoisissa värikoodeissakin, niin tietääkö se koko ryhmä, kun siellä on niitä värikoodattuja tehtäviä vaikka, että aina, ne ovat, tavallaan tietyn verran haastavat sitä oppilasta tai ne ovat tietyn tasoisia vaikeusasteiltaan, niin sitten oppilas voi itse valita sieltä, mitä lähtee tekemään.
Puhuja 4: Kyllä, ja sitten esimerkiksi matematiikassa oppilailla, joidenkin opettajien tunneilla on semmoinen taulukko, mitä oppilas itse seuraa. Jos tavoittelee vaikka tiettyä arvosanaa, niin tekee sen tietyn arvosanan mukaan niitä tehtäviä. Tavallaan semmoista itsesäätelyä on jo siinä ja sitten semmoista tavoitteellisuutta.
Puhuja 2: Tämmöisellä taulukollakin yksi keino tehdä sitä oppimista ja sitä osaamista näkyväksi myös sille oppilaalle itselleen tietysti, sehän se kaikkein tärkein siinä onkin.
Puhuja 4: Just näin. Sehän on erittäin hyvä struktuuri, että oppilas näkee, niin kuin tämä perinteinen rasti-, check-lista, sehän toimii just näin. Check tehty, seuraava, eteenpäin, check, tehty. Kaikki tämmöinen näkyvä, visuaalinen tuki on myös hyvä sille oppilaalle.
Puhuja 1: Tuossa äsken sivusitte, Tuula ainakin mainitsi tämän ryhmän sosiaaliset suhteet, ja sen, puhuttiin siitä, miten sekin vaikuttaa siihen oppimiseen, että millainen ilmapiiri siinä ryhmässä on, että onko siellä turvallista opiskella ja olla, ja onko se semmoinen positiivinen, kannustava se ilmapiiri, niin onko teillä tuohon jotain keinoja, miten te lähdette luomaan ryhmälle semmoista hyvää, turvallista ilmapiiriä?
Puhuja 4: Onhan se, täytyy sanoa, että on siinä välillä kyllä haasteita, ja välillä kestää puoli vuotta tai vuosikin, että saadaan rullaamaan jotenkin se arki ja sitten se, että millainen, miten saadaan semmoinen hyvä fiilis sinne tunnille. Mutta kyllä sitä kaiken näköistä olemme yrittäneet, ja just hyvää ilmapiiriä ja että ryhmä toimisi hyvin. Kaikki osallistuisivat siihen, niin semmoisia, vaikka nyt on, viime viikkona sain vinkin veso-koulutuksesta, niin tämmöisiä hedelmäsalaattipelejä, missä koko ryhmä on osallistunut ja kaikki saivat onnistumisen ilon kokemuksia, niin ne ovat olleet semmoisia, mitkä nyt viime aikoina olen huomannut, että luovat semmoista hyvää ilmapiiriä koko luokkaan.
Puhuja 1: Nämä ovat asioita, joita tehdään koko kouluvuoden aikana. Eikö niin, että ne eivät ole mitään yksittäisiä silloin tällöin, vaan että sille annetaan huomiota koko ajan.
Puhuja 4:Kyllä.
Puhuja 3: Tämä on oikeasti erittäin keskeinen asia tässä meidän koulutyössämme. Että se on myönteinen se ilmapiiri siellä, se on kannustava, kaikkia tukeva. Ja sitten me kaikki opettajat yksilöllisesti vielä yritämme huomioida joka ikisen oppijan siellä oppitunnilla. Kun nämä palikat ovat kunnossa, niin me pystymme sitten tavallaan ryhmän näkökulmasta tukemaan tätä koko luokkaa. Toki aika ajoin tulee semmoisia pieniä ja isompia konflikteja siellä luokassa tiettyjen ryhmien kanssa, niin näiden kanssa me teemme sitten vähän enemmän semmoista, sitä ryhmää eheyttävää tukea. Tässä vaiheessahan Hyvää mieltä Pitskussa astuu voimaan. Tämä meidän Hyvää mieltä Pitskussa -ohjelmamme tukee vahvasti näitä ryhmäyttämisen taitoja. Oppilas näkee itsensä sen ryhmän jäsenenä. Sitä kautta sitten nämä ryhmäytykset tukevat sitä oppilasta ja sitten sitä ryhmää kokonaan.
Puhuja 4: Että kaikille ryhmille ei sovi kaikki. Pitää aina itsekin kokeilla, mikä toimii tällä ryhmällä ja jos toisesta, yhdestä leikistä toinen ryhmä innostuu, niin toisessa se ei toimi ollenkaan. Sitten on itselläkin vähän semmoinen, että pitää aina keksiä erilaisia juttuja, että mikä toimii kellekin.
Puhuja 1: Vaatii semmoista luovuutta opettajalta.
Puhuja 4: Kyllä.
Puhuja 1: Ja toisaalta sinnikkyyttä siinä, että kun joku juttu ei toimikaan, niin sitten lähdetään keksimään, että mikä se seuraava voisi olla, mikä just tälle ryhmälle toimii. Pitää olla siinä sillä tavalla johdonmukainen siinä omassa toiminnassaan sitten kuitenkin.
Puhuja 3: Kyllähän se haastaa sen oppijankin, oppilaan menemään vähän sen oman mukavuusalueen ulkopuolelle. Jotkut leikit voivat olla hyvinkin semmoisia, että jokainen joutuu vähän miettimään niissä, että miten toimii niissä ryhmätilanteissa.
Puhuja 1: Nyt on puhuttu yleiseen tukeen liittyen ainakin strukturoinnista ja on puhuttu eriyttämisestä yleisen tuen keinoina ja tämmöisinä keinoina saada se koko ryhmän arki toimivaksi, ja sitten on puhuttu tästä ryhmän ilmapiiristä ja sen tukemisesta, että miten suuri vaikutus sillä myönteisellä ilmapiirillä, niin kuin Tuula kuvasit, niin sillä on siihen oppimiseen. Tuleeko teille mieleen nyt jotain muita keinoja vielä tai jotain muuta liittyen tähän koko ryhmän toimivaan arkeen ja ryhmän tukemiseen, mistä ei olla vielä puhuttu?
Puhuja 4: Ei ehkä sen kummallisempaa, minun täytyy sanoa, että semmoinen, nämä mitä olemme Tuulan kanssa just tässä keskustelleet, niin jotenkin tuntuu, että välillä ne onnistuvat kauhean helposti, mutta sitten joidenkin ryhmien kanssa täytyy ensin vuosi tehdä töitä ja sitten seuraavana vuonna helpottaa. Että sitten tuntuu, että sitten hekin oppivat tavallaan sitä tunnerakennetta ja miten toimitaan ja erilaisia työskentelymuotoja.
Puhuja 1: Ne eivät ole mitään semmoisia nopeita kikkoja ja näyttäviä taikatemppuja, joilla saadaan se ryhmä toimimaan.
Puhuja 4: Ehkä se työ jossain vaiheessa sitten, se palkitsee vähän enemmän.
Puhuja 1: Ihan varmasti kantaa hedelmää.
Puhuja 3: Ja sitten joidenkin oppilaiden kohdalla mennään pienin askelin eteenpäin. Eli otetaan semmoisia lähitavoitteita ja kannustetaan ja iloitaan niistä pienistä hetkistä, onnistumisista ja sitä kautta sitten, kun kukin oppilas voi hyvin siellä luokassa, niin sitten se ryhmäkin voi hyvin ja sitten se luo sitä hyvää ilmapiiriä sinne. Opettajakin ottaa rennommin ja sitten on myös mahdollisuus siinä tunnin lopussa ottaa niitä toiveita, olkoon se sitten vaikka se joku Kahoot, kun he yleensä aina haluavat sen Kahootin, mutta sitten Ullallahan on takataskussaan vaikka mitä, niin Ulla voi sieltä takataskustaan ottaa sitten niitä vähän toisen tyyppisiäkin juttuja.
Puhuja 4: Palkintoja vähän sinne.
Puhuja 3: Niin.
Puhuja 1: Aa mitä, kerropa lisää näistä palkinnoista. Tämä liittyy oppilaiden palkitsemiseen selvästikin, niin mitä sinulla on?
Puhuja 4: Kyllä, no toivebiisejä kuunnellaan paljon ja Kahootteja ja semmoista, eri tyyppisiä, on Quizletia ja semmoista Bamboozlea, epäreilua peliä, joka on kestosuosikki. Peli, joka on todellakin epäreilu. Joukkueet kisaavat toisiaan vastaan ja tämmöistä jotain kivaa. Tai kevyttä, joku ruotsinkielinen sarja johonkin loppuun tai muuta, mitä tulee toiveissa.
Puhuja 3: Konkreettinen pieni palkintokin on joskus oppilaiden mieleen. Oppilaat itse sanovat, että tikkari olisi hyvä juttu.
Puhuja 4: Joo kyllä, näin on.
Puhuja 3: Sitten yksikin ryhmä sanoi, että niin, voisit sitten tuoda semmoisen tikkarin, mikä maistuu hyvältä.
Puhuja 4: Eivät osu opellakaan aina oikein, heti ekalla kerralla maaliin nämä. Olen kerran, oppilaita huvitti suuresti, kun en ostanutkaan tikkareita, vaan mulla oli pedagoginen palkinto, eli oli kyniä ja kumeja ja teroittimia. Mutta ne ovat olleet hirveän mielekkäitä oppilaille. He ovat mielellään valinneet sitten palkinnoksi sieltä glitterkynän tai jonkun, kissantassun muotoisen teroittimen.
Puhuja 1: Ihana. Meillä on ollut tässä podcastissamme vieraille aina ennakkoon täytettäväksi tämmöinen vieraskirja. Ja nyt tässä haluaisinkin vielä nostaa täältä esiin, kun olette molemmat vastanneet tällaiseen kysymykseen, että missä olet onnistunut hiljattain työssäsi. Ulla, olet vastannut, että olet onnistunut oppilaan kuuntelemisessa. Muistatko tämmöistä jotain tilannetta, että mistä tuo onnistuminen on tullut?
Puhuja 4: Muistan, useammankin iltapäivän tunnilla, kun tunti loppuu ja muut oppilaat lähtevät kotiin sieltä, niin sitten muutama oppilas jää juttelemaan, että ope, kun on tämmöinen juttu ja, semmoisia ihmissuhdejuttuja, mistä he haluavat kertoa minulle. Minusta tuntuu, että se on semmoinen, missä tulee semmoinen onnistumisen kokemus itselle, että minä olen semmoinen aikuinen, jolle he haluavat ja uskaltavat kertoa näitä asioita. Se täytyy ottaa semmoisena luottamuksen osoituksena.
Puhuja 1: Tuulalla oli samaan kysymykseen, tähän, että missä olet hiljattain onnistunut työssäsi, niin sinä kuvasit, että olet onnistunut tarjoamaan oikea-aikaista täsmätukea oppilaille niin, että he ovat tämmöisessä pulmatilanteessa tulleet pyytämään sinulta itse apua ja sitten sinä olet osannut siinä jeesata, niin tuleeko sinulle mieleen jotain tämmöistä konkreettista tilannetta?
Puhuja 3: No joo, tuo on aina semmonen iloinen asia. Tämä on erityisopettajan ytimessä tämmöinen, että oppilas itse oivaltaa, että nyt tässä tämä tietty asia on se, josta hän haluaa keskustella tai saada vähän selvennystä näihin. Periaatteessa tämä on minulla semmoista arkea, että näitä tulee päivittäin tämmöisiä, että oppilas itse tulee pyytämään sitä apua, mutta se ilahduttaa erityisesti, että oppilas on itse oivaltanut sen, että hän näkee jo semmoisen, tai minä näen siinä oppilaan kysymyksessä jo sen tavoitteellisuuden, että haluaa todella oppia tietyt asiat.
Puhuja 1: Me olemme nyt keskustelleet monesta eri näkökulmasta yleisestä tuesta. Olemme sitä käsitelleet kattavasti, ja olette tuoneet valtavan paljon hienoja käytännön esimerkkejä teidän työstänne, Tuula ja Ulla. Täällä Pitskun koulussa on puhuttu tästä, miten sitä yleistä tukea hyödyntämällä, miten sen avulla saadaan siitä ryhmän arjesta toimivaa ja mitä se toimiva arki siellä ryhmässä oikein onkaan. Suuri kiitos teille, että oli aikaa antaa meille tänään tähän keskusteluun. Kiitos paljon ja oikein hyvää viikonloppua.
Puhuja 4: Kiitos, oli mukava osallistua.
Puhuja 3: Lämpimät kiitokset, oli mukava tässä keskustella yhdessä näitä asioita.
Puhuja 1: Kiitos.
Puhuja 2: Helsingin kaupungin työntekijöille löytyy Opehuoneesta lisää tietoa jakson aiheeseen liittyen Kaikille sopiva lähikoulu -sivustolta. Tutustuthan esimerkiksi Toimiva arki ryhmään! Pedagoginen työkalupakki säätelyn haasteisiin -materiaaliin.
Puhuja 1: Tämä oli Toimivat tavat opinpolulla -podcast.
Puhuja 2: Podcast on tuotettu Helsingin kaupungin kasvatuksen ja koulutuksen toimialalla osana esi- ja perusopetuksen Oikeus oppia -kehittämistoimintaa.
[äänite päättyy]
Textversion på svenska:
[äänite alkaa]
Talare 1 [00:00:03]: Hej! Jag är Laura Hovila.
Talare 2 [00:00:05]: Och jag är Leni Pennanen.
Talare 1 [00:00:06]: Och du lyssnar på podcasten Fungerande praxis under lärstigen. Denna podcast delar med sig av personalens bästa praxis för att stödja en inklusiv verksamhetskultur och en smidig lärstig för eleverna inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen.
Talare 2 [00:00:20]: I varje avsnitt berättar den fantastiska personalen inom Helsingfors stads förskoleundervisning och grundläggande utbildning hurdana fungerande praxis som de använder i vardagen med alla elever.
Talare 1 [00:00:31]: I varje avsnitt får du konkreta verktyg som stöd för ditt arbete.
Talare 2 [00:00:35]: Välkommen till lärstigen för fungerande praxis!
Talare 5 [00:00:46]: Om man inte har kompisar så kan du hjälpa, och du ingriper i mobbning.
Talare 1 [00:00:59]: Idag är vi här i kontorshuset i Fiskehamnen. Det är trevligt att avsluta arbetsdagen så här med podden.
Talare 2 [00:01:06]: Ja, och vädret är så skönt och friskt när man tittar ut genom fönstret. Höstväder.
Talare 1 [00:01:12]: Och vi har en fantastisk utsikt mot stadskärnan. Himlen sträcker sig så långt man kan se. Idag pratar vi om skolcoachers arbete...
Talare 2 [00:01:22]: Precis.
Talare 1 [00:01:23]: ... här på lärstigen för fungerande praxis, och fokuserar i synnerhet på vilken roll som en skolcoach har i att stödja välbefinnandet i hela skolgemenskapen.
Talare 2 [00:01:34]: Ja.
Talare 1 [00:01:36]: Här med er är alltså Laura och min underbara kollega Leni.
Talare 2 [00:01:39]: Hej!
Talare 1 [00:01:41]: För en stund sedan berättade en elev från Itäkeskuksen peruskoulu om sina tankar om skolcoachens arbete. För tillfället har Helsingfors stad 28 skolcoacher i finsk- och svenskspråkiga grundskolor. Skolcoachens uppgift är ganska ny i skolor, hur har skolcoachverksamheten fått sin början?
Talare 2 [00:02:02]: Det har konstaterats i Helsingfors att eleverna behöver fler vuxna i skolorna. Vuxna som har tid att prata och vara närvarande. Helsingfors har velat satsa på elevernas välbefinnande och gemenskapen. Och forskning visar ju att när man satsar på välbefinnandet, förbättras också inlärningen och upplevelsen av gemenskap. Skolcoachverksamheten är ett sätt att svara på detta behov.
Talare 1 [00:02:36]: Jo, precis. Helsingfors stad har ju utvecklat skolcoachverksamheten redan en lång tid. Nu är det särskilt fint att vi har fått ordinarie skolcoacher i grundskolor.
Talare 2 [00:02:49]: Jep, detta är alltså en väldigt stor sak, och skolcoacherna har själva haft en viktig roll i utvecklingen, och vi har utvecklat verksamheten med en sektorsövergripande expertgrupp. Du kommer säkert också själv ihåg, Laura, när vi på hösten 2021 hoppade med i utvecklingen.
Talare 1 [00:03:08]: Ja. Vi har arbetat ganska långt för att kunna svara på elevernas och hela skolgemenskapernas behov.
Talare 2 [00:03:17]: Ja.
Talare 1 [00:03:19]: Om man dessutom funderar på vad skolcoacherna gör i skolorna till exempel i Helsingfors, finns de naturligtvis där för eleverna, såsom vi redan hört. De möter och lyssnar, och de har sin egen roll till exempel i...
Talare 2 [00:03:35]: De förebygger mobbning, ensamhet.
Talare 1 [00:03:40]: Jo, och de förebygger även frånvaro och stöder elevernas engagemang i skolan.
Talare 2 [00:03:46]: Ja.
Talare 1 [00:03:47]: Att man skulle ha det bra där och...
Talare 2 [00:03:49]: Ha en bra atmosfär.
Talare 1 [00:03:51]: Precis.
Talare 2 [00:03:53]: Idag i detta podcast-avsnitt koncentrerar vi oss i synnerhet på hur en skolcoach tillsammans med skolans övriga personal bygger upp gemenskapsandan i skolan och hurdant samarbete som hen gör och med vem. Vi kommer att höra Itäkeskuksen peruskoulus skolcoach Eila Musikkas tankar kring dessa teman. Detta är Eilas fjärde år som skolcoach.
Talare 1 [00:04:21]: Jo. Eila har arbetat i skolan redan tidigare, sedan var hon borta i ett år och har nu återvänt till skolan.
Talare 2 [00:04:28]: Och vi kommer också att höra Itäkeskuksen peruskoulus lärare...
Talare 1 [00:04:33]: Ja, klasslärare Elina Kurikkas tankar om skolcoachens roll i skolan och det praktiska arbetet, på vilket sätt som hon samarbetar med Eila.
Talare 2 [00:04:44]: Och om du lyssnar ända till slutet så får du också höra Eilas motto.
Talare 1 [00:04:52]: Välkommen med.
Talare 2 [00:04:57]: Snyggt. Nu är vi här i grundskolan Itäkeskuksen peruskoulu. Tack för inbjudan. Vi har bjudits in av skolcoach Eila Musikka och har hittat ett skönt ljust utrymme här. Det finns mycket rosa här och när jag tittar ut genom fönstret så ser jag en skön morgonsol. Tack för inbjudan Eila.
Talare 3 [00:05:18]: Tack. Tack för att jag får delta och välkommen.
Talare 2 [00:05:22]: Tack så mycket. Vi har kommit hit för att diskutera skolcoachverksamheten och vad som en skolcoach gör i skolan. Kan du, Eila, berätta vad en skolcoach är och hur en typisk dag för en skolcoach ser ut?
Talare 3 [00:05:39]: En typisk dag är varierande och innehåller mycket. Det beror på vad eleverna hittar på, men en typisk dag innehåller möten, närvaro, utredningar, emotionella och kommunikativa färdigheter antingen individuellt eller med små grupper eller klasser. Under den här perioden har jag kanske sysslat mer med beredning av rastverksamhet och vänelevs- och rastkamratverksamheten. Rastkamraterna är frivilliga elever i årskurs 5–6 som leker med mindre elever. Väneleverna å sin sida är elever i årskurs 8–9 som främjar välbefinnande och förebyggande av mobbning samt trivseln i hela skolan.
Talare 2 [00:06:29]: Det låter väldigt mångsidigt. Du pratade också om emotionella och kommunikativa färdigheter, på vilket sätt deltar du i handledningen och övningen av dem?
Talare 3 [00:06:40]: Jag kan ordna temalektioner tillsammans med lärarna eller kuratorn. Där kan man prata om vänskap, kompisar, arbetsro. Emotionella och kommunikativa färdigheter påverkar allt. Och sen bara i möten, om en elev börjar skärra upp under rasten, så kan jag stoppa situationen och hjälpa eleven att lugna ner sig. Och det finns också situationer där jag kan ta en kvart och proaktivt ge utlopp åt elevens känslor och ibland i efterhand, om en situation redan har förvärrats, så kan jag reda ut vad som hände och vad man kunde göra på annat sätt i fortsättningen. Något sådant.
Talare 2 [00:07:31]: Det är fint att det i skolan finns vuxna som genast i situationen har tid att möta, stödja och hjälpa. Och du är en vuxen tillsammans med de andra yrkespersonerna i skolan. Berätta vad du gjorde i går? Hurdan var din arbetsdag i går? Hurdana arbetsuppgifter hade du?
Talare 3 [00:07:55]: Jo, i går... Jag har nu i ett par veckor gått ut för att möta en elev för att vi ska få hen att komma till skolan. Eleven har haft dålig skolmotivation, så... Det har blivit min favorituppgift. Eleven nästan springer mot mig. Och så går jag till skolgården innan skolan börjar och öppnar dörren för eleverna. Det är en ganska skön atmosfär när lågstadieeleverna springer in i klassrummet, glada över att skoldagen börjar, och så kommer högstadieeleverna långsamt bakom hörnet motvilligt. Då försöker jag ge lite glädje i den där stunden på morgonen, vitsa lite eller lätta på stämningen så att det känns lite bättre för dem att gå på lektionen. Sedan sysslade jag med några förberedelser men besökte också ett klassrum med kuratorn. Vi har genomfört kompiskunskapsarbete, och fortsatte med det. Vi har besökt klassen två–tre gånger, och i går slutförde vi arbetet. På eftermiddagen gjorde jag förberedelser med en lärare och hämtade en pojke från lektionen och styrde honom till basketbollverksamheten. Olika aktörer ordnar hobbyverksamhet på skolan, och jag hämtade eleven eftersom han inte ännu har några språkkunskaper. Jag uppmuntrade honom och presenterade honom för handledaren och andra som deltar i verksamheten, och bad dem att ta honom med. De har ännu inte ett gemensamt språk, men ett vänligt teckenspråk är gemensamt för alla. Sedan hade vi rast. Under den första rasten besökte jag rastkamraterna för att se hur det går med dem, och de var underbara, de var så ivriga att leka med de mindre eleverna. Jag kontrollerade om rastredskapen ännu finns kvar eller om vi måste köpa nya. Under den andra rasten hade vi ett möte med väneleverna och fick fem nya: ”Jag vill också bli vänelev, hinner jag med?” Jo, jo vi ska se. De hade fler idéer igen och vi planerade den kommande månaden.
Talare 2 [00:09:57]: Det låter väldigt mångsidigt, att du arbetar med alla på gemenskapsnivån, på gruppnivån. Det finns enstaka möten, mycket viktigt arbete. Du pratade redan tidigare om samarbete, att du samarbetar med kuratorn, men kan vi diskutera lite om skolcoachens samarbete överhuvudtaget? Med vem samarbetar du om du tänker på skolcoacharbetet i större utsträckning?
Talare 3 [00:10:28]: Med alla.
Talare 2 [00:10:29]: Med alla.
Talare 3 [00:10:31]: I synnerhet har det varit underbart här att vi har hittat en bra samarbetsanda. Att lyckas tillsammans kräver att man arbetar tillsammans. Ibland gäller det mindre saker, men många bäckar små gör en stor å. Till exempel samarbetet med hälsovårdaren fungerar så att när hen träffar hela årskursen vid hälsoundersökningar och frågar vissa frågor, och om till exempel ensamhet eller hobbyverksamhet lyfts fram, så brukar hen fråga om eleven känner skolcoachen Eila, om hen kan tipsa mig om att jag skulle kunna hjälpa eleven med att hitta hobbyer eller sådant. Så kan hen skicka mig ett meddelande och be mig att prata med eleven och söka hobbyer. Och nu intensifieras samarbetet med kuratorn, vi har börjat ordna fler temalektioner tillsammans, besöka klasser. Dessutom har vi en konsultationstid på måndagar, där kuratorn, psykologen, studiehandledaren och jag finns närvarande och där personalen kan konsultera oss, om vi har tips för en viss utmaning i klassen eller någon, så kan vi se vem som har kunskaper eller tid för att hjälpa med situationen. Men det räcker om elev- och studerandevården. Jag samarbetar också med olika lärare, klasslärarna, ämneslärarna, speciallärarna och rektorn när vi träffas i lärarrummet. Vi gör mycket, men framför allt gäller det möten i lärarrummet. Det är utmanande, eftersom rasterna utomhus är den viktigaste tiden med eleverna, men om jag vill träffa lärarna så borde jag också vara i lärarrummet. Men i skolvärlden hinner man mycket på en minut.
Talare 2 [00:12:30]: Och nu får vi höra Itäkeskuksen peruskoulus klasslärare Elina Kurikkas tankar om samarbetet med skolcoachen Eila. Skolcoachen samarbetar med lärarna. Hurdant samarbete har ni gjort bland annat?
Talare 4 [00:12:48]: Ska jag berätta? Till exempel ansvarar vi tillsammans med Eila för rastkamratverksamheten. Rastkamrater är alltså äldre elever som leker med de mindre eleverna. Vi har tillsammans utvecklat verksamheten, hur den skulle fungera, och funderat på hurdana redskap som man borde ha, och vi har utarbetat tidtabeller och allt sådant.
Talare 2 [00:13:18]: Fantastiskt, ni har alltså fått eleverna att interagera med varandra, inte bara gjort saker själva.
Talare 4 [00:13:25]: Jo, vi har faktiskt inget att göra med det, utan såklart allt... Alltså i lärararbetet, åtminstone om jag talar om mitt eget, ska eleverna få göra allt som de själva kan göra. Det är jättefint att eleverna leker med varandra, att vi endast startar verksamheten.
Talare 3 [00:13:44]: Vår fostran är styrkebaserad, så vi kompletterar varandra.
Talare 4 [00:13:50]: Ja, och sen tycker jag också att det är viktigt att komma ihåg att allt i skolan kan ske ganska plötsligt och livet i skolan är hektiskt och med Eila har vi allt emellanåt kunnat komma överens om något och det kräver inte nödvändigtvis några längre möten.
Talare 2 [00:14:13]: Jag skulle ännu vilja fråga dig, Elina, hurdan kompetens och vilket nytt skolcoachen har hämtat till er arbetsgemenskap och samarbetet?
Talare 4 [00:14:25]: Väldigt mycket. Det skulle ta hela dagen om jag började berätta allt här. Men skolcoachen, och jag måste uttryckligen säga att Eila är helt oersättlig i vår arbetsgemenskap. Eila är också på något sätt en lugnande figur här i korridorerna och på gården. På något sätt, när Eila går här, så tycker alla att Eila är kompis med alla. Alltså när lärarna och eleverna ser Eila blir de alla på gott humör.
Talare 2 [00:14:55]: Skönt att höra. Hon bygger gemenskapsanda.
Talare 4 [00:14:59]: Jo, men jag måste säga att Eila är en helt oersättlig del av vår arbetsgemenskap och grupp och av att vi också själva lyckas i vårt arbete.
Talare 2 [00:15:11]: Och nu fortsätter vi diskussionen med Eila. Hur är det med skolans övriga samarbetspartner, hurdant är samarbetet med aktörer utanför skolan?
Talare 3 [00:15:26]: Det beror lite på säsongen. Jag har alltså inte varit här i ett år, jag kom tillbaka nu på hösten, så jag har ännu inte hunnit mycket... Nu har jag för det mesta varit här på min egen skola, men nätverkssamarbete hör till min arbetsbeskrivning, och nu i synnerhet hobbyverksamheten. Jag ringde till olika hobbyverksamhetsaktörer genast på hösten, frågade om de har möjlighet att inleda någon verksamhet i vår skola. Och sen har vi samarbetat länge med Finlandsmodellen för hobbyverksamhet, och kunde bara fortsätta där vi tidigare slutade. Via den hade jag genast i början av hösten och nu troligen efter höstlovet med stadens ungdomsväsende, även om de lärare som ansvarar för elevkårsverksamheten är där, med alla dessa ungdomsrådsval, så är jag alltid där, jag är medveten om nästan allt samarbete och hjälper alltid vid behov med förberedelserna eller organiseringen.
Talare 2 [00:16:36]: Jo. Deltar skolcoachen till exempel i skolans gemensamma... skollördagar eller föräldramöten eller dylika, vilken roll har skolcoachen i dem?
Talare 3 [00:16:50]: Ja, jag deltar oftast i dem. Jag presenterar mig och berättar om mina arbetsuppgifter, eftersom skolcoach är en ny titel också för föräldrarna.
Talare 2 [00:17:03]: Jag skulle vilja diskutera samarbetet mer, har er skola några strukturer som gör det möjligt för skolcoachen att samarbeta med andra aktörer i skolan? På vilket sätt utförs sådant samarbete?
Talare 3 [00:17:22]: Till exempel med just elev- och studerandehälsovården har vi konsultationstiden, som i denna period inte har ordnats eftersom högstadieklassernas klassföreståndartimme har ordnats vid samma tidpunkt och jag har ofta varit där. Jag deltar också i möten för den generellt inriktade elev- och studerandevården, där vi alltid funderar på vad gemensamt, hur man borde stärka den och hur klasserna har det. Dessutom deltar jag i lärarnas samplaneringstid och ibland, beroende på situationen, om jag förbereder något eller så kan jag fråga rektorn om jag kunde få till exempel 10 minuter för att presentera en idé eller ge tips om jag har något viktigt.
Talare 2 [00:18:09]: Jag nämnde redan gemenskapsandan, så vi kan också prata om gemenskapsandan i skolan och på vilket sätt som skolcoachen deltar i att bygga upp den. Vad tycker du Eila, vad betyder gemenskap för dig?
Talare 3 [00:18:30]: Jag anser att det är mycket viktigt och betydelsefullt att jag får delta i att stärka och bygga upp den. Jag tycker att gemenskapsandan byggs upp av små saker, rastverksamheten, hobbyverksamheten, stärkandet av delaktigheten samt möten och närvaro. Och jag tycker att vi här i skolan har en god metod för undervisning i emotionella och kommunikativa färdigheter. Och sen sådan här positiv pedagogik och att behandla situationer med humor, vilket är karakteristisk för mig, löser ofta många... och det stärker gemenskapsandan när det råder god anda.
Talare 2 [00:19:17]: Ni har medvetet byggt upp en gemenskapsorienterad verksamhetskultur här. När du beskrev gemenskap och dess betydelse, vad tänkte du, hur gagnar gemenskapsandan och en gemenskapsorienterad verksamhetskultur i skolan eleverna?
Talare 3 [00:19:41]: På många sätt. Det är ju så att när du har det bra och känner dig trygg så öppnar du dig och är mer mottaglig för alla. I och med att främja en trygg atmosfär blir skolans viktigaste basuppgift, det vill säga undervisning, lättare.
Talare 2 [00:20:04]: Jo. Hur syns gemenskapsandan i er skola? I vilka saker?
Talare 3 [00:20:17]: Jag skulle säga att det i regel också på rasterna råder god anda. Eleverna spelar mycket också över klassgränserna och i regel råder det en glad gemenskapsanda. Men detta är ju en skola och det uppstår såklart också gräl och bråk, missförstånd och meningsskiljaktigheter, men gemenskapen syns som ett positivt känsloklimat.
Talare 2 [00:20:48]: Vi har en sådan här gästbok, och vi har bett alla som deltagit i vår podcast att på förhand svara på vissa frågor, som bland annat omfattar en fråga om gemenskap: ”Hur ser gemenskapen i skolorna ut om 10 år?” Vad tycker du själv?
Talare 3 [00:21:08]: Den ser bättre ut. Man har kanske förstått hur viktig den är för hela skolans välbefinnande, och tack vare detta har man också hittat fler resurser för den, tid och pengar, människor. Och det har också blivit mer rutinmässigt. Gemenskapen är starkare inkluderad i skolans vardag och det finns metoder och utbildningar i fråga om den. Och man har tillsammans förbundit sig till den. Det är så jag tror och önskar.
Talare 2 [00:21:50]: Några frågor till från gästboken. Vad har du Eila lyckats med under den senaste tiden?
Talare 3 [00:21:58]: Jag har lyckats möta eleverna öppet och skapa en säker atmosfär, eftersom de vågar fråga vad som helst.
Talare 2 [00:22:06]: Skönt. Om du kunde ändra något i ditt arbete, vad skulle det vara?
Talare 3 [00:22:13]: Mindre tråkiga utredningar och mer allt roligt.
Talare 2 [00:22:17]: Och vad är ditt motto?
Talare 3 [00:22:19]: En god lagspelare får medspelarna att lysa.
Talare 2 [00:22:22]: Hej Eila, underbart. Tack så mycket för att vi fick komma hit till Itäkeskuksen peruskoulu och prata om skolcoachverksamheten. Nu hoppas jag att också andra har en lite tydligare bild om den. Åtminstone fick jag mycket information och en mångsidig bild av vad som en skolcoachs arbete innehåller, vem som kan samarbeta med skolcoachen och hur skolcoachen bygger upp gemenskapsandan. Tack så mycket för den här diskussionen.
Talare 3 [00:22:54]: Tack, trevligt att jag fick vara med.
Talare 2 [00:22:59]: Mer information om skolcoachverksamheten för Helsingfors stads personal finns i Opehuone under Helsingin kouluvalmentajatyön käsikirja.
Talare 1 [00:23:10]: Det här var podcasten Fungerande praxis under lärstigen.
Talare 2 [00:23:13]: Podcasten har producerats som en del av Helsingfors stads fostran- och utbildningssektors rättsläro- utvecklingsverksamhet inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen.
[äänite päättyy]